idastib

Ja, vad ska saga om min vecka i Vermont. Hmm, jag jobbade 90% av tiden, natterna inraknade. Som ni kanske forstar sa kanns det ganska bra att vara hemma igen. Jag var otroligt trott nar vi kom hem igarkvall. Jag sov inte ordentligt nagon natt eftersom en av flickorna har borjat med nagot nytt, att vakna och skrika flera ganger varje natt. Inte alls roligt. En natt var jag upp hos henne 3-4 ganger, och fick bara nagra timmars somn. Jag jobbade mycket mer an vad jag borde ha gjort. Enligt Cultural Care far jag bara jobba 45 timmar varje vecka, jag tror jag jobbade dubbelt sa mycket, minst. Det basta med resande veckor, dar man jobbar 24/7 ar att lonen blir darefter ocksa. Denna gangen fick jag dubbelt betalt, och da kanns det ganska okej att jobba mycket. Men jag var ganska sugen pa att aka hemhem ett tag for att jag var sa trott. Men nu kanns det battre, sa ni far inte tillbaka mig riktigt an.

Vad finns mer att saga om min vecka i Vermont..

Vi hade sagolikt vader. Jag gick runt och nynnade pa ''walking in a winter wonderland'' nar vi var utomhus och lekte. Det var verkligen ett vinterparadis. Det var riktigt kallt, vilket gjorde att vi tyvarr inte kunde bygga nagon snogubbe eller vara ute sarskilt lange at gangen. Men jag njot varje gang, for det var sa skont med friskluft och den alldeles vita snon som nastan rackte anda upp till knana.

Stallet vi bodde pa var barnens farfars ''flickvans'' hus. Riktigt najs hus, kan jag tillagga. Jag hade forestallt mig att vi skulle bo i en timmerstuga men det var inte riktigt vad som vantade oss. Lois, som farfarns ''flickvan'' heter, ar tydligen arkitekt och hon har ritat huset och det var ett modernistiskt hus, om det sager er nagot. For er som kanner Fredrik och Therese sa paminner det mycket om deras hus. Iaf den har kvinnan ar tydligen lite kand, hon har skrivit manga bocker om halsbandsparlor. Later knasigt, jag vet, men hon har flera bocker som ligger ute pa amazon.com.

Nog om Lois. Nar jag jobbade spenderades dagarna i huset tillsammans med flickorna, farfarn, lois och alla andra som inte akte skidor. Det hande egentligen inte alls mycket, mer an det vardagliga. Pa nyarsdagen fick min forsta helt lediga tid. Da slappte familjen av mig i centrum av Manchester (formodligen en by utanfor Vermont) dar det myllrar av outlet affarer. Inte alls illa, kopte mig sjalv en pjamas och lite presenter till folk i Sverige. Efter det bar det av till ishallen. Da akte jag, pojkarna och pappan skridskor. Jag njot varenda sekund. Har nog aldrig haft sa roligt nar jag akt skridskor innan. Pappan var schysst och lat mig stracka pa benen och aka mycket sjalv medan han hjalpte pojkarna. Dom var alla rookies. Jag var mycket battre pa att aka an jag trodde jag var, sa det blev manga varv i rinken. Jag ar riktigt sugen pa att kopa mig skridskor och inlines nar jag kommer hem. Sa sjukt skon kansla att bara glida fram.

Idag sondag, har jag haft en langsam dag. Jag och Vicky stack till ett cafe och fikade i nagra timmar innan vi traffade Lea och Christina for att kaka middag. Kande verkligen att jag behovde traffa lite annat folk an familjen. Familjen ar visst schysst, men man far aldrig riktigt tillfalle att prata av sig och ventilera saker med dom. Det ar alltid en massa barn runtomkring som kraver antingen min eller deras uppmarksamhet. Sa det kandes riktigt bra att traffas och prata av sig.

Nu kommer jag vara hemma i Bryn Mawr pa obestamd tid. Inga fler resor ar inplanerade an vad jag vet. Det kanns riktigt bra, for man blir riktigt trott av att resa samtidigt som man jobbar.

Bilder kommer att komma. Kanske redan imorgon (mandag).

Ha det riktigt bra tills dess:)