idastib

Nu ar jag hemma igen efter en mycket bra men uttrottande resa i San Fransisco



Ja, det var ju nyss jul, laste jag nagonstans. Nagon snackar om tomten och julklappar? Ska man ha julgran? Ata pepparkakor och julskinka? Ar det verkligen dags? Ungefar sa kandes det for mig pa julafton. Utan nagra juldekorationer i huset och dessutom att spendera de sista dagarna innan jul i Californien gor ju att julkanslan var sa langt borta den nastan kan komma.

Men nar jag kom hem den 23e, kunde jag se sno ligga pa marken och kunde skymta ljus i fonstrena. Da forstod jag att det verkligen var jul, och att min jul skulle bli valdigt annorlunda fran alla andra jag varit med om. Ingen familj, ingen julgran, ingen tomte, ingen julskinka och varst av allt inte mammas kottbullar. Jag grat nagra tarar och kande mig ganska liten och ensam. Men sen hande nagot.

Jag tyckte sjalvklart synd om mig sjalv sa pa julafton tog jag bilen och akte ivag till narmsta Bestbuy. Dar kopte jag mig en julklapp i form av the Sims 3 :). I bilen lyssnade jag pa hog musik och sjong med sa hogt jag kunde, stangde sjalvklart av radion sa fort en jullat kom. Men nagonstans borjade jag tanka efter. Vad handlar julen egentligen om? Handlar den om mig? Om min familj? Om julklappar? Nej, inget av alla dessa grejer. Jag kom fram till hur sjalvisk jag varit och kom pa att jag faktiskt hade ett ypperligt tillfalle att gora julen till vad den egentligen borde vara.

Fokuset borde faktiskt vara pa Jesu fodelse. Att Gud faktiskt sande sin ende son for att du och jag ska kunna fa leva tillsammans med honom. Hur sjukt osjalvisk var inte Gud nar han gjorde det. Han gav bort det han alskade mest av allt, sin son. Och har sitter jag och tanker pa mig sjalv, och pa hur ''hemskt'' jag har det. Borde inte min energi istallet ga at till att tacka Gud for att han faktiskt lat Jesus fodas. Och att jag faktiskt kommer fa fira jul alla andra jular av mitt liv.

Ibland maste man forsoka se allt ur ett annat perspektiv, ett perspektiv som ar storre an sig sjalv. Denna insikten gjorde min dag. Nar jag pratade med min familj senare samma dag, kandes det inte alls jobbigt, for jag visste nagonstans att det inte handlade om mig. Det blev som vilken annan kvall som helst. Det later kanske sorgligt men hellre det an att somna i tarar av saknad, vilket ar annu sorgligare.

Jag kanner att USA ar sa sjukt bra for mig. Under tva manader har jag varit har, och jag kanner att jag utvecklats sa galet mycket. Jag inser mer och mer vad livet handlar om, att det finns nagot som ar storre an mig och mitt ego. Har sitter jag i ett stort hus pa en fin gata med massa stora fina hus. Familjen jag bor med tjanar massa pengar, formodligen tillhor dem de 3% rikaste i hela varlden. Men anda kanns deras liv sa sjukt komplicerade och inte alls lyckliga. Att koppla ihop lycka med pengar gar nog inte. Kanske till en borjan, men det ar inte pengar, eller ett hus som gor en lycklig. Du kan ha en stor familj, manga vanner, men livet kan kannas sjukt tomt anda.

Det jag har insett ar att mitt liv handlar inte om mig, det handlar om manniskor i min narhet. Det handlar om vad jag kan gora for dom, inte vad dom kan gora for mig. Det handlar om Gud och evigheten. Evigheten ar sa sjukt stor och vardefull och anda tar vi knappt pa allvar.

Jag vill inte leva ett tomt liv, med massa pengar pa banken och ingen tid over till manniskor i min narhet. Palla karriar nar det finns manniskor som behover hjalp och stod. Hellre gar jag fattig och far spendera mycket tid med manniskor jag alskar. Det ar nar man ar langt ifran alla som inser hur sjukt mycket man alskar, och hur vardefulla alla de stunder man hade tillsammans verkligen ar. Hur garna man hade hangt i Hallen varje dag i veckan, eller hemma hos Johan eller varfor inte bara sitta hemma och umgas med familjen, ata gott och bara vara.

Alla dessa saker langtar jag efter att fa gora igen. Och jag vet nagonstans att ni inte kommer forsvinna, att ni kommer vara kvar om 10 manader nar det ar dags for mig att aka hem. Det gor mig sjukt glad och taggad. Lika mycket som jag langtar efter den dagen kanner jag att jag inte ar fardig har an. Jag har mer att lara och se. Mer att uppleva och annu fler saker jag behover fa perspektiv pa. Jag kommer tillbaka, men inte an:)

Nu blev detta ett langt inlagg, men jag hoppas att det kunde ge er nagot.

Nu vantar nasta resa for mig och familjen da vi ska ta oss upp till Vermont pa sondag. En bilresa pa ca 6 timmar, vilket ska bli saaa roligt:) Det ska nog ga bra hoppas jag.

Ha det bra kara vanner. Sa ses vi om tio manader:)