idastib

I fredags vid halv åtta var jag helt säker på att det var tyskland som gällde. Men när klockan blev åtta fick jag ett telefonsamtal. Jag var helt säker på att det var den tyska mamman som ringde, men tror ni inte att det var en mamma från usa som ringde. Vi pratade i 20 minuter och hon verkade vara intresserad av att ha mig som au pair och jag blev väldigt sugen på att åka dit.

Jag blev delad och visste inte alls vad jag skulle göra? Vad skulle jag säga till den tyska mamman när hon ringer? Jag hade i princip sagt mitt ja till henne allaredan.

På lördageftermiddag ringde äntligen den tyska mamman *not*. Vi pratade i drygt tio minuter. Under dessa tio minuter löstes alla min problem. Det visade sig att den tyska familjen hade fått in barnen på ett dagis som dom inte trodde dom skulle få. Så det visade sig att dom inte alls skulle behöva en au pair. Mamman fick jättedåligt samvete, och då passade jag på att berätta om familjen i usa. Då blev hon lättad och glad för min skull, och önskade mig all lycka. Det hela slutade bra, bättre än jag kunde tro.

Nu sätter jag hoppet till den amerikanska familjen. Dom har fyra barn, två pojkar som är 6 och 9 år gamla och tvillingflickor som är 2 år. Dom verkar ha det ganska gott ställt, pappan är affärsman och mamman går hemma och håller på med välgörenhet. Dom har ett hus uppe i vermont dit dom brukar åka och semestra. Det känns riktigt bra med denna familjen. Jag har pratat med dom två gånger denna helgen och dom verkar riktigt bra. Jag tror att det kommer bli tufft, men det blir det nog var jag än hamnar. Bara man är beredd på det så blir det säkert bra

Att åka till usa är alltid det jag har velat, tyskland var mer en nödlösning när jag hade gett upp hoppet om att åka till usa. Men nu lever hoppet! Jag är glad, och jag hoppas på Philadelphia!