Philadelphia - Liberty Bell
Idag har varit en bra dag, solen har skinit och jag har kannt mig riktigt glad. En mycket bra kombination, kanske har dom nagot med varandra att gora. Inte vet jag, men i alla fall, i solskenet bestamde jag, Vicky och Lea oss for att dra in till stan, till Philadelphia. Det ar en tagresa pa knappt 20 minuter. Vi strosade rundor pa Philly's gator och njot av att solen sken pa vara stackars bleka ansikten.
Vi tog oss en svangom inom det sevardheter som faktiskt finns. Jag sag liberty bell for forsta gangen. Den var inte stor men nu har jag sett den i alla fall. Historien om den, och vad den faktiskt ar och har fatt vara en symbol for gjorde mig nastan lite rord. Innan man kom in till Liberty Bell kunde man lasa alla mojliga artiklar om Martin Luther King Jr, Nelson Mandela och andra manniskor och handelser som kampat for afroamerikanernas rattigheter. Sjukt starkt, sjukt bra.
Det ar sjalvklart givet att slass med alla asiater for att ta ett turistfoto.
Bildbevis.
Philadelphia i all ara, men denna stad som ar USA's femte storsta stad far mig alltid att ma daligt. Idag nar vi promenerade genom staden gick vi forbi manniskor som sov pa trottoarkanten, och otaliga manniskor som bad om pengar. Mycket manniskor i rullstolar och med rullatorer satt dar vid vagkanten och verkade helt sakna hem. Det far mig att bli sa ledsen. Hur kan det vara sa orattvist? Vad har jag gjort for att fortjana min valfard? Ingenting, absolut ingenting. Det kan bara vara Gud som har gett mig ett tak over huvudet och en varm sang att sova i. For jag hade minst lika garna kunnat vara en utav dom saknade hem. Det som gor mig allra mest frustrerad ar att jag inte vet hur jag ska hantera det. Att ge dessa manniskor pengar hade sakert kunnat vara en god garning, men aven det hjalper kanske bara for en dag, en maltid. Jag vill se dom fa ett hem och ett vardigt liv, men lilla jag? Hur ska jag? Fragorna plagar mitt sinne och slutar med svaret, politik. Amerika maste hitta ett system som kan hjalpa hemlosa folk pa ett battre satt. Sverige ar bra, dar hamnar man inte gatan hur som helst och i detta stora vida land ar det alldeles for latt hant.
Jag tanker pa dessa hemlosa manniskor en kall natt som denna. Undrar vad dom gor nu? Formodligen promenerar dom rundor for att kunna halla varmen, sa sjukt sorgligt. Alla manniskor fortjanar ett hem, dar dom kan sova, ata mat och kanna sig alskade.
Jag tackar Gud for min varma sang, mina varma klader och taket over mitt huvud, och jag ber en bon for dom som inte har nagonstans att bli av.
Godnatt!
Veckan som varit
Meningen med att aka ivag som au pair, langt ivag till ett frammande land, ar att fa se och uppleva nya saker. Det har jag gott och val hunnit med den senaste veckan.
Pa fredagkvallen (5 feb) borjade det snoa kraftigt. Jag var smart nog och skjutsade runt mina kara vanner for att ga pa bio och se Dear John, en film vi vantat pa att se i flera manader. Inte kunde vi missa premiaren av den. Det blev sa mycket sno pa en gang att dom utlyste National State of Emergency, vilket innebar att ingen far befinna sig ute pa vagarna. Alla ska sitta hemma och vanta ut snon. Vi lamnade sjalvklart bion och akte hem, en tur som vanligtvis tar 20 min gick pa en timme, men alla kom hem sakert. Jag drog en lattnadens suck nar jag parkerat bilen pa uppfarten.
Det fortsatte att snoa hela lordagen. Det blev inte mycket gjort under min efterlangtade lediga helg. Jag satt inne och pratade med snyggjohan pa skype, och hade det gott.
Pa sondagen tog jag och mina kompisar har tillfallet i akt att aka skidor. Vi hade en underbar dag i solskenet, med massor av nysno. Har kommer lite bilder fran dagen.
Jag akte lift, och jag ramlade inte en enda gang, trots att det var forsta gangen jag akte. Det var riktigt roligt! Latt att jag kommer aka skidor igen alltsa.
Jag och min instruktor, Anna, en annan au pair fran omradet dar jag bor.
Vicky var modig och akte snowboard, hon agde. Detta var vid slutet av dagen, vi var alla valdigt trotta.
Christina passade pa att aka skidor innan hon och hennes vardfamilj flyttar till Florida for tva manader. Nu sitter hon i varmen och har det gott.
Snyggaste bilden ever, men typ den enda jag ager pa Lisa och Theo. Theo var en av dom duktiga som akt skidor hela sitt liv. Kommer man fran Osterrike sa blir det nog latt sa.
An ar mitt aventyr inte over. Jag akte alltsa skidor for forsta gangen och drog pa mig kraftig traningsvark, och jag anvande tydligen de flesta musklerna i min kropp under skidakningen. Det kandes kan jag saga.
Nar vi kom hem och trodde att det inte skulle bli mer sno, var alla varma och glada. Men nar vi sen fick reda pa att det skulle komma en ny storm natten mellan tisdag och onsdag suckade vi alla djupt. Den andra stormen var for mig iaf varre an den forsta. Under forsta stormen fick vi ca en 50 cm sno, under storm nr 2 fick vi ytterligare sno anda upp till knana. Det kanske inte later sa illa, men snon var blot och gjorde sa att trad foll och grenar gick av. Jag kom upp pa onsdag morgonen och insag att ett av vara trad i tradgarden pa nagot mystiskt satt hade flyttat sig valdigt nara huset. Efter narmare betraktan insag jag att en stor gren holl pa att lossna och krascha rakt ner pa vart tradack. Min vardmamma var overtygad om att det skulle forstora den helt, men an har den inte gjort det.
Det snoade hela onsdagen, jag och min vardpappa var ute i en timme for att grava loss min och min hans bil. Och jag kom in som en snogubbe. Vi chillade och hade en lugn och fin dag. Jag fick till och med ledigt och fick annu mer tid till att prata med gubben min. Det som blev jobbigt for oss var att strommen gick mitt under matlagningen. Med gasolspis kunde vi fortsatta laga mat, men det blev en tidig kvall. Det finns inte sa mycket att gora i morkret och klockan 19:15 krop Ida ner i sangen. Vaknade gjorde jag i kyla nasta morgon runt 8, snacka om god somn:) Manga timmar blev det, men en kall dag vantade oss.
Vi var totalt insnoade. Vi hade blot tung sno upp till knana over hela uppfarten och vi laddade upp for flera timmar av skottande. Alla plogbilar var upptagna for den kommande veckan och framat och vi fick forlita oss pa var egen styrka (som det flesta vanliga manniskor gor). Men nar det var dags for mitt skottningsskift sag jag grannen komma nerfor backen dar vi bor med en snoslunga. Jag dagdromde om hur han pa ett mirakulost satt skulle fa for sig att svanga inom och hjalpa oss, och tro det eller ej, men Gud horde nog min bon. Tva grannar, Jack och Ray, kom och hjalpte oss med att fa bort all sno. Och pa en halvtimme var allt fardigt! Underbart!
Men forfarande var strommen borta, och kylan gjorde oss alla trotta och lattirriterade. Forst fick vi hora att strommen skulle komma tillbaka pa fredagkvall runt 23:00, vi skulle alltsa vara utan strom i mer an 48 timmar. Mer an nagon av oss var sugna pa. Det som gjorde mig allra mest arg under dessa kalla timmar var att vi inte hade nagon ved i huset. Vi har tva stora fina oppnaspisar, men ingen ved. Min stora fraga ar vad mina vardforaldrar tanker med?! Hur svart kan det vara att ha lite ved?! Jaja, strommen kom iaf tillbaka efter 24 timmar och vi var alla glada. Vi tog oss dock ut ur huset och gick ut och at. Allt for att fa lite varme.
Ja, det ar ungefar sa veckan som varit sett ut. Helt klart inte lik nagon annan. Nu vantar en helg som heller inte kommer bli lik nagon annan. Jag ar nu ensam med smaflickorna da foraldrarna och pojkarna aker skidor. Imorgon kommer en nanny ner fran New York for att ge mig ett break, och sen blir det att se efter dom non-stop tills foraldrarna kommer hem pa mandag.
Ja, mycket text blev det. Men, jag lever, och har det bra med bade elektricitet och varme. Nagot jag ar valdigt glad for just nu. Man inser forst vad man har nar man har forlorat det.
Nu ar det os-invigning och jag sitter och vantar pa Sverige:)
